ileostomi sedan 1998

Jag har ända sedan barnsben haft problem med magen. Ingen misstänkte att jag hade en sjukdom, utan jag ansågs bara vara ett barn med "nervös mage".
 
När jag var 12 år höll inte påståendet "nervös mage" som en förklaring till mina probem längre. Jag hade ofta diarré och mycket ont i magen. Situationen blev värre och jag blev så småningom väldigt, väldigt dålig. Mina föräldrar insåg att gränsen var nådd och att jag behövde komma till ett sjukhus. 
Jag blev direkt inlagd och mitt tillstånd var kritiskt. Läkarna beslutade sig för att operera mig akut, trots att de ännu inte hade ställt någon diagnos. Situationen var helt enkelt för ostabil för att vänta med operationen. Jag fick stomi, och efter operationen visade det sig att jag hade Crohns sjukdom. 

Stomi – det fanns ingen annan lösning

I och med att jag opererades akut behövde jag, inom loppet av några få timmar, vänja mig vid tanken på att få stomi. Vid den tidpunkten var jag dock så dålig att allt som kunde få mig att må bättre var positivt. Jag var inte orolig inför att jag skulle få stomi och det var inte min familj heller. När man är så sjuk som jag var innan jag fick stomi, får man ett helt annat perspektiv på livet. Stomin var min räddning. 

Information är guld värd

Personalen på sjukhuset gjorde allt för att jag hela tiden skulle känna mig trygg. De gav oss, mig och min familj, all nödvändig information lugnt och konkret.
Redan några timmar före operationen träffade jag en stomiterapeut som lugnt och sansat berättade vad en stomi är och hur den ser ut. Han uppgav enkel och praktisk information, som var guld värd för mig - och helt säkert även för mina föräldrar. 

Påsbyte på egen hand, jag darrade av nervositet…

Jag darrade av nervositet när jag för första gången skulle byta påse på egen hand. Men stomiterapeuten stod bredvid mig vilket var till stor hjälp. Jag kände mig trygg, han fanns ju alldeles intill mig.
När jag låg på sjukhuset fick jag en broschyr som innehöll anvisningar om hur jag skulle byta stomipåsen i form av en steg-för-steg-guide. I dag, tio år senare, byter jag påse på precis samma säätt som visades i broschyren och som jag grundligt fick lära mig av stomiterapeuten. 

Kan det finnas någon som vill kyssa en flicka med stomi?

Kommer det finnas någon som vill vara min pojkvän? Så tänkte jag strax efter det att jag hade fått stomin. Jag var 12 år, precis i den åldern då pojkar och flickor börjar upptäcka varandra. Jag beslutade mig för att jag skulle kyssas på samma sätt som mina tjejkompisar blev kyssta.
Stomin skulle inte hindra mig. Och vet ni? Jag blev kysst, och det har jag blivit sedan dess! Jag har varken som tonåring eller som vuxen upplevt att min stomi har varit ett problem när det gäller pojkvänner. Men jag tror att det beror på att jag har en rätt avslappnad inställning till det faktum att jag har stomi. 

Ibland måste jag påminna mig om att andra människor inte har stomi

Jag kan nästan inte komma ihåg hur livet utan stomi var, då jag haft det under större delen av mitt liv. Ibland måste jag till och med påminna mig själv om att andra människor faktiskt inte har stomi!
Jag tror att man själv måste ta ansvar för att se till att man får ett bra liv med stomi. Det finns en orsak till att man får stomi, det är ju inte för skojs skull.
 
Jag har stomi och kan göra allt jag vill med mitt liv. Jag är 22 år och har full fart på livet med en underbar pojkvän samt att jag snart är utexaminerad sjuksköterska…!
 Mitt råd till andra är att ta in det faktum att du har stomi, acceptera din stomi, och om det periodvis känns svårt, tänk då på vad som skulle ha hänt med ditt liv om du inte hade fått stomi!