Scott

Ileostomi sedan 2006
Land: Storbritannien
Yrke: polis
Fritid: idrott

Jag skulle inte ha stomi!

Jag har alltid levt ett aktivt liv med massor av fysisk aktivitet och jag har alltid varit frisk.

I augusti 2006 fick jag ont i magen och diarré och jag kände mig mycket svag. Min läkare behandlade mig för en tarminfektion. Veckan efter blev det värre och det fanns perioder med smärta där jag låg hukande på toalettgolvet. När jag lades in på sjukhus några veckor senare hade jag förlorat mycket i vikt — gått från 80 kg till 55 kg. Jag var så svag att jag inte kunde göra något. Stomisköterskan kom flera gånger för att prata med mig och se var stomin skulle sitta, men varje gång skickade jag iväg henne — Jag skulle inte ha stomi! Jag hade sökt på nätet och det jag såg och läste om stomier gav mig ett intryck av ett liv som jag inte kunde ha en positiv inställning till.

Efter några dagar kom läkaren och sa att det var en fråga om liv eller död om jag inte opererades. Tillsammans med en stomisköterska hittade vi rätt plats för stomin. Det var viktigt för mig att jag fortfarande kunde bära min uniform som polisman. När jag vaknade mådde jag så dåligt. Jag låg fortfarande i sängen och tänkte: ”Jag dör nu”, men läkaren kom och berättade att operationen hade gått bra. .

Min fru var fantastisk

Min fru som jag har varit tillsammans med i fem år, var på sjukhuset varje dag och hon har varit ett fantastiskt stöd. I början ville jag inte titta på stomin men en dag insisterade hon på att vara vid min sida när stomin byttes. Jag tittade på henne och hon visade inte något obehag alls och det hjälpte mig så mycket.

När jag skrivits ut från sjukhuset var jag så svag och behövde till och med hjälp med att duscha. Jag var mycket bestämd i min rehabilitering och hade satt ett mål för varje vecka. Den första veckan påbörjade jag träningen genom att gå ett kvarter och veckan därpå gick jag två kvarter och så vidare. Jag måste erkänna att det fanns dagar då jag inte kunde ta mig samman men min fru var där och hon såg till så att jag kom iväg.

Idrott är en del av mitt liv

Jag har alltid gillat idrott och jag ville komma i form igen. När jag låg på sjukhus läste jag om en brandman som hade stomi och att det inte haft någon inverkan på vare sig privatlivet eller arbetslivet. Jag jämförde mig med honom eftersom även jag har ett fysiskt hårt jobb som polis i en insatsstyrka och jag ville inte ändra något av det. Jag gillar mitt jobb och har arbetat så här i sex år. Det är ett fysiskt krävande arbete och jag behövde komma tillbaka till min gamla form.

Jag återvände till jobbet efter tre månader. Ett år efter operationen deltog jag i en tävling mellan insatsstyrkan och fallskärmstrupperna. Vi skulle springa 16 km med full utrustning (15 kg) och jag kom före fem av mina kollegor och var mycket nöjd med min prestation. Jag gjorde ett misstag genom att inte beräkna att utan tjocktarmen behövde jag mer vätska och salt, så när jag nådde mållinjen hade jag kramp i benen.

Restriktioner för livsmedel

Jag fick en lång lista över olika livsmedel som jag skulle akta mig för från sjukhuset. Det fanns så många begränsningar och jag hade svårt att hitta vad jag kunde äta — mycket av det som fanns i listan var sådant jag normalt åt. På en resa till Turkiet två månader efter operationen var jag tvungen att äta en del av de livsmedel som fanns med på listan — grönsaker och frukt — därför att maten på semesterorten inte gick att äta. Det förändrade allt eftersom jag upptäckte att jag kunde äta den utan problem, så nu sätter jag inte några begränsningar på vad jag äter.

Att hjälpa andra

Jag tränar varje dag i en park i närheten tillsammans med vår stora hund. Jag springer och gör tio armhävningar på varje bänk på vägen. En dag stirrade en kvinna på mig och jag frågade om hon behövde hjälp, men hon ville bara veta hur jag klarade av att träna så som jag gjorde. Jag berättade att hon kunde göra samma sak, men nej — hon hade stomi. ”Det har jag också”, sa jag och jag var tvungen att visa henne — annars skulle hon inte ha trott mig. Vi hade ett trevligt samtal och jag träffar henne fortfarande. Nu tränar hon power walking.

Som jag sa tidigare, det hjälpte mig mycket att läsa om brandmannen som lätt kunde sköta sitt jobb efter att han fått stomi. Jag skulle ha velat prata med en sådan person när jag låg på sjukhus så nu besöker jag ofta patienter och pratar med dem om livet med stomi.

Inga gränser

Liksom de begränsningar jag fick på livsmedel fick jag också reda på att jag inte kunde styrketräna som förut, därför att de tunga vikterna inte skulle vara bra för stomin. Jag har lugnt och sakta ökat intensiteten i min träning och nu tränar jag precis som jag gjorde innan operationen.

Jag tror att det är mycket viktigt att du inte begränsar dig själv utan att du sätter mål och når dem utan att driva dig själv för hårt. I november 2008 gifte jag mig med Sadie och vi har nu en mycket frisk liten gosse som heter Harley och som föddes i augusti 2009.

Jag har blivit erbjuden att få stomin omvänd, men jag har ett mycket bra liv och stomin är inget hinder för mitt liv och vår livsstil. Jag vet vad jag har nu och jag har inga problem alls så jag tror inte jag gör den omvända operationen.